Det skrivs lite här men andledningen är att vi slåss så mycket vi bara kan just nu. Det tar upp hela vår tid.  

 Idag runt 13-tiden så avled min farmor. Det känns förfärligt tomt även om det nu är mer än 2 år sedan hon kunde minnas vem jag var. Jag har ändå besökt henne rätt ofta sedan jag flyttade närmre för 10 månader sedan. Då min släkt är knepig så är allt med begravning mm klart också.

Jag fick informationen vid 16 och då åkte jag genast ner. Hon var så fin! Min första reaktion var dock att hon verkligen var vit. Jag har dessvärre sett döda människor förut men ingen har varit så vit, eller kan det vara att hon betydde mycket mer och att jag då tog in hur hon såg ut och att jag missat det förut?

Efter att jag sagt farväl till hennes kropp så åkte vi till begravningsbyrån. Min släkt (de som var på plats) ansåg att det är lika bra att få det gjort. Hon var faktiskt min farmor ville jag bara skrika åt dem! Jag fick iaf välja lite saker från oss barnbarn till begravningen då det bara var jag där av allihop.

Tanken slog mig nyss att jag måste berätta för mormor och morfar. Några tuffa dagar väntar..